På torsdag är det två år sedan Nova lämnade oss. En evighet och en sekund. Timehop river upp minnen. Terapi eller tortyr? Jag är osäker på om jag petar bort skorpan på såret så det inte får läka ifred eller om jag behandlar skadan på bästa möjliga sätt. Ont gör det oavsett.
Det har hänt mycket. Saga har utvecklats. Milo har berikat vårt liv. Vi har gått vidare. Ibland. Inte alls just nu. Jag har inte alls kommit långt i min sorg just nu. Inte när årsdagen närmar sig. Inte när jag sitter på en trästol på ett av rummen på akuten med en mycket krampig Saga. Inte när midazolamdroppet sakta fyller Sagas kropp. Finns ingen balans i livet. Ingen chans till återhämtning eller ens en stunds reflektion över livet vi lever. Bara akutläge på, överleva och rädda liv. Min dotters liv, mitt liv, min familjs liv. Allt handlar om att överleva. Andas in…
