Måndag 181001

Klockan är 7.10. N väcker mig med ett tjoande. Vi har försovit oss. Om 20 minuter ska vi vara på våra arbeten och barnen ska vara lämnade.

På nedre plan är Disa vaken med sin assistent. 5 av 7 nätter föregående vecka arbetade jag. Utöver mitt ordinarie arbete dagtid som sjuksköterska. Den här natten hade vi assistans och jag sov tydligen som en stock.

Yngsta dottern gråter och är otröstlig. Känns hon inte lite varm? Jo 38,2 i temp. PappaN stannar hemma. Jag lämnar äldsta barnet på fritids och är bara 30 minuter sen till jobbet.

Måndagar på arbetet är ofta kaotiska. Så även den här. Det går i ett hela dagen. Telefonen ringer och de oplanerade ärendena avlöser varandra. Vi hinner ta ett par minuters paus.

Kl 11 ringer N oavbrutet och jag känner att något har hänt. Avbryter sysslorna för en stund. Ok, Unni jättehög feber och har kräkts. Kan det vara magsjuka? Vi måste lösa logistiken. Disa får inte komma hem, med risk för att smittas. Helst inte Eira heller. Magsjuka innebär isolering.

12.00 är det klart att eftermiddagsassistenten T tar med sig Disa hem till sig tills vi lyckats klura ut hur vi löser kvällen. Eira får följa med kompisen hem.

På eftermiddagen har Unni 39,7 i temp. Disa behöver snart komma hem. N isolerar Unni på övervåningen. Men strax efter stiger tempen mer och hon kräks igen. Bärs ned till vardagsrummet.

Kl 17 krampar Disa hos assistenten. Lämnar mathandling och åker iväg direkt. AssistenT är erfaren och lugn men trots allt är det inte hemma. Jag anländer strax innan ambulansen. D skjutsas hem i väntan på att kunna avgöra om krampen helt släppt. Den släpper och Disa får bäras in via källartrappan eftersom Unni är i vardagsrummet. Tack och lov för tre våningar för nu kan Disa och assistenT hålla sig där nere. Än en gång också tacksam för vår prehospitala vård.

Jag försöker vila en stund eftersom det är mitt nattpass som strax väntar men känner mig helt slut. Det värker i halsen och näsan är tät. Helt fel tid att bli sjuk. Nätterna är tunga när man inte hinner vila emellan. Vågar inte blunda ens en sekund. För en del av kramperna hörs inte. De syns inte. Det enda sättet att upptäcka är totalt fokus och en känsla av spänning.

Unni verkar vara påverkad av febern men vi vågar inte avskriva magsjuka ännu. Magsjuka innebär livsfara. Disa är inne i en dålig period redan. Kramperna kommer alldeles för tätt. Vi har läkarbesök nästa vecka och jag hade hoppats att vi skulle klara oss tills dess.

Andas. En stund i sänder.